Sundbyholms historia

Innehåll med länkar

Slottets historia

Se även Sundbyholms slotts hemsida Länk

Karl Karlsson Gyllenhielm

Text från Populär historia 1999.
Original länk

Karl Karlsson Gyllenhielm: Frilloson blev Vasaättens gudfader

Kungliga frillobarn är kända sedan medeltiden i Norden. Att ogifta kungasöner höll sig med älskarinnor betraktades som naturligt. Lars-Olof Larsson berättar om ett sådant ”naturligt barn”: riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm.

19 mars 2001 av Lars-Olof Larsson

Nyköping den 4 mars 1574: Födde ogifta kammarpigan Karin Nilsdotter en son, vilken i dopet gavs namnet Karl.

Ungefär så skulle väl stadens kyrkoherde ha noterat händelsen om han hade fört kyrkobok. Kanske hade han i så fall även skrivit in faderns namn: hans furstliga höghet Carolus, hertig över Södermanland, Närke och Värmland.

I varje fall gjordes ingen hemlighet av faderskapet. Tvärtom tog den då 24-årige hertigen, yngste son till Gustav Vasa, väl hand om sin förstfödde. Moderns vilja lär inte ha efterfrågats, av skäl liknande dem som Erik XIV anförde i en motsvarande situation, ”att hon icke kan förhålla sig emot våra barn med god uppfostran eller eljest som vi det gärna såge”.

På sin gård Julita, tidigare cistercienserkloster, anordnade hertigen en skola där junker Karl och ett tiotal adliga ynglingar fick en omsorgsfull uppfostran, med inslag av de humanistiska ideal som börjat influera utbildningen. Förtrogenhet med teologiska spörsmål på ett ganska avancerat plan hade Karl troligen med sig från Julita, liksom goda kunskaper i franska och tyska. Självfallet ingick även teoretiska och praktiska erfarenheter av ”ridderliga färdigheter” i ynglingarnas utbildning. För övningarna anlades ett särskilt ”borgläger”.

Arton år gammal adlades junker Karl av sin farbror, Johan III, och fick senare namnet Gyllenhielm; det hade tidigare burits av kungens egna men numera döda frillobarn. I Karls heraldiska vapen ingick ”en halv förgylld vase”, vilket mer officiellt markerade att han var fallen från det kungliga fadershuset.

Denne ”halve Vase” fick ett par år senare en halvbror, som så småningom blev kung och nådde en europeisk ryktbarhet av enorma mått – Gustav II Adolf. Gyllenhielms egen bana kantades både av tragik och framgångar. Men hans livsöde har tenderat att hamna i bakvatten och är väl i dag ganska okänt. Detta trots att han efter halvbroderns död i dimmorna kring Lützen steg fram som en veritabel gudfader för den krympande Vasaätten. Karl Karlsson Gyllenhielm hann dessutom bli den förste memoarskrivaren och självbiografen i svensk litteratur, innan han år 1650 avled på Karlbergs slott, som han själv byggt och namngivit. Han vilar i ett ståtligt gravkor i Strängnäs domkyrka, med fotbojorna från hans polska fångenskap som ett märkligt minnesmärke.

Men innan vi vandrar vidare i Gyllenhielms fotspår ska vi ta upp ett mer övergripande tema: furstars avkommor på sidolinjen, eller deras ”naturliga barn” som de också brukar kallas. Det senare är ett ganska typiskt, om man så vill överslätande, uttryck för män. För ogifta furstliga kvinnor var det inte tal om några ”naturliga barn”. Om sådana såg världens ljus gällde det att snabbt och diskret föra dem åt sidan och lämpligen sätta den fallna kvinnan i kloster.

Kungliga frillobarn är kända redan från tidig medeltid även i de nordiska länderna. Med en kristen måttstock var det dock svårt att acceptera att gifta furstar höll sig med kvinnor vid sidan av. Däremot har det betraktats som ”naturligt” att ogifta höll sig med älskarinnor i relativt fasta förbindelser, åtminstone när vi börjar lämna medeltiden.

Aningen tillspetsat kan man säga att för lågättade kvinnor var den absolut bästa karriärmöjligheten som stod till buds att bli ”besoven” av en kunglig person och föda hans frillobarn. Den uppländske knekten Måns unga dotter Karin är ett belysande fall. Karin Månsdotter, frillan, är den första svenska kvinna som stigit upp ur folkdjupet och fått ett namn i vår historia, låt vara att hon till slut även förenades i äktenskap med Erik XIV och blev rikets drottning för några månader.

Erik och även brodern Johan höll sig med flera frillor som var tämligen fast knutna till deras hov. Mönstret är rätt entydigt. Kvinnorna var mycket unga och socialt tämligenlågbördiga. Agda Persdotter, som födde Erik två döttrar och under åren runt 1560 var hans favoritfrilla, var köpmansdotter från Stockholm. Karin Nilsdotter var sprungen ur första generationen svenska prästäktenskap och dotter till kyrkoherden Nils Andersson i Östra Husby i Östergötland och dennes hustru, som också hette Karin. Dottern hade blivit kammarjungfru hos en adlig familj i Sörmland, vilket förklarar att den unge hertig Karl fick ögonen på den väna prästdottern från sin utsiktspunkt på Nyköpingshus.

Vidare såg fäderna till att frillobarnen togs om hand, fick en vårdad uppfostran och så småningom även blev någorlunda hyggligt gifta och försörjda. I ett fall, Johans ena dotter med Karin Hansdotter – hon hette Sofia – blev giftermålet utöver det vanliga. Sofia blev hustru till kungens främste härförare, fransmannen Pontus De la Gardie. För hennes egen del blev föreningen dock kortvarig. Hon dog redan efter två år men hade då hunnit föda sonen Jakob, som så småningom gjorde en lysande militär karriär och tog steget in i gräddan av den svenska högadeln.

Även frillorna blev acceptabelt bortgifta när de av skilda skäl lades åt sidan. Agda liksom Karin Hansdotter anförtroddes finländska lågadelsmän. Hertig Karl var i förstone mer njugg. När han stod i begrepp att åka på friarfärd till Tyskland för att 1579 gifta sig med Maria av Pfalz, såg han till att Karin Nilsdotter förenades med en kammartjänare vid hovet i Nyköping. När denne senare dog blev änkedrottningen Katarina Stenbocks livmedikus, Detlof Remmer, ett nytt och socialt bättre parti.

Sedan även denne fallit ifrån, fann hertigen 1594 en robust lågadelsman, Peder Siöblad, nybliven änkling och bosatt på sätesgården Flättna utanför Nyköping, lämplig som ny make till Karin. Äktenskapet med hertigens gamla frilla lände alla till ömsesidig nytta, kanske rent av glädje. Hertigen fick i denne klient en verkligt handgången man i den redan inledda uppgörelsen med kung Sigismund och högadeln, medan Peder Siöblad kunde avsluta sin karriär som ståthållare över Nyköpings slott och län. Och Karin blev åtminstone ordentligt försörjd.

Även Karl Karlsson fick i kampen mot Sigismund och hans anhängare en rad militära uppdrag. Som en ståndsmässig final på inskolningen för kommande värv i faderns tjänst hade han 1595 gjort en avslutande militär utbildningsresa till Henrik IV:s hov i Frankrike. Den kärve hertigen höll verkligen sonen om ryggen, även om verbala bevis för faderliga känslor inte är direkt överflödande. Men ett uttryck skymtar likväl fram i ett donationsbrev på Sundbyholms gård 1597, ställt till ”Oss älskelig Vår frilloson Karl Karlsson”.

Under de militära operationerna följande år mot kung Sigismund och hans anhängare fick frillosonen en rad uppgifter som vittnar om faderns förtroende. Han deltog i stormningen av den befästa staden Kalmar, som var Sigismunds sista fäste, och fick därefter befäl över flottstyrkor som var viktiga för att säkra besittningen av Finland.

Sedan Sigismund avsatts 1599 och hertig Karl i realiteten blivit kung, inleddes följande år ett kraftfullt försök att erövra Livland. I denna militära aktion var Gyllenhielm en av de ledande. Men när polackerna satte in sitt berömda kavalleri och de svenska trupperna tvangs att retirera, blev han innesluten i den befästa staden Wolmar (Valmiera på lettiska) och måste efter ett tappert försvar kapitulera strax före jul 1601. I villkoren föreskrevs att han snart skulle utväxlas, men för kung Sigismund var det en triumf att i sina händer få hertig Karls horunge, för att nu använda den polska vokabulären i de följande årens skriftväxling.

I början behandlades Gyllenhielm och hans medfånge Jakob De la Gardie väl, men fångenskapen skärptes efter hand, särskilt efter ett misslyckat flyktförsök och sedan hans medfånge frigivits. Större delen av tiden satt han inspärrad på slottet Rawa i Ostpreussen och har i sin levnadsbeskrivning givit målande bilder av sin situation. En lång tid satt han ”… på båda fötterna med järn och fjättrar . . . förvarad . . . allena instängder uti en kammare som aldrig gjordes eld uti . . . ehuru kall vinter där ock var och stengolv uti ett trähus, där vädret genom väggarna blåsa kunde, så att skägget om munnen isades där inne”.

En ljuspunkt i Gyllenhielms tillvaro var dock ett medfört bibliotek och andra böcker som han tydligen fick låna. Han var utsatt för skickligt upplagda försök från jesuiter i Sigismunds närhet att förmå honom att övergå till katolicismen. Men detta bemötte han rent konkret genom att författa en skrift, där han ansåg sig ha vederlagt de huvudstycken som stod emot de lutherska teserna. Hans argumentering trycktes senare i flera upplagor med titeln Schola captivitas – ”fångenskapens skola”. Han tog även itu med en översättning av Davids psalmer och skrev egna i tidstypisk evangelisk anda.

Sedan Karl IX avlidit 1611 förbättrades situationen för Gyllenhielm. Han slapp fotbojorna, senare även ”sitt fängelses orenliga sopor” och fördes till Warszawa. Det förestående frigivandet kopplades samman med ett politiskt närmande mellan Polen och Sverige. Gyllenhielm själv vanns för denna tanke och som en förmedlande länk agerade kung Sigismunds syster Anna, som redan tidigare verkat för att lindra kusinens fångenskap.

Efter nästan exakt tolv års fångenskap blev Gyllenhielm frisläppt och kunde återvända till Sverige. Här regerade nu hans halvbror, Gustav II Adolf. Denne gav honom riklig belöning för långvarig sveda och värk med utnämningen till friherre och därtill ett stort friherrskap kring den gamla sätesgården Bergkvara utanför Växjö. Han fick även en rad andra förläningar, främst i Småland och Sörmland. Kungens mor, den viljestarka änkedrottningen Kristina, hjälpte honom att finna en lämplig brud, hennes egen hovdam Kristina Ribbing. Hon tillhörde en släkt på uppåtstigande, vilket gjorde äktenskapet passande för båda parter.

Mer definitivt tog Gyllenhielm steget in i högadeln 1620, när han utnämndes till riksamiral och blev ledare för hela amiralitetsväsendet. Efter Stolbovafreden 1617 hade han blivit ståthållare över det erövrade Ingermanland med Narva som centrum och även begåvats med fältmarskalks namn.

Som riksamiral var Gyllenhielm den ytterst ansvarige för örlogsflottans forcerade utbyggnad under 1620-talet. Av de talrika stora örlogsfartyg som sjösattes har väl bara det misslyckade skeppet Vasa bevarats i vårt historiska minne, medan de övriga blev en förutsättning för den expansiva utrikespolitik som Gustav II Adolf inledde 1621. Det började med Rigas och Livlands erövring, fortsatte i Preussen 1626 och fullföljdes med Sveriges inträde i trettioåriga kriget fyra år senare.

Riksamiralen förde personligen befälet över trupptransporter och assisterande örlogsfartyg för dessa anfallsföretag. Däremot var skeppsbyggande och utrustning delegerat till andra inom det amiralitetskollegium som tog form, främst Klas Fleming och Erik Ryning.

Efter Gustav II Adolfs död 1632 tog Gyllenhielm i egenskap av riksamiral och en av de fem riksämbetsmännen plats i förmyndarregeringen för den sexåriga drottning Kristina. Från och med nu uppslukades han alltmer av rollen som ledamot i såväl regering som riksråd och därtill som nestorn i den svenska grenen av Vasaätten. I de förra rollerna kom han helt i skuggan av den mäktiga oxenstiernska fraktionen, med rikskanslern Axel som drivande och dominerande kraft.

I den senare rollen agerade han mycket målmedvetet och smidigt, först i försöken att mildra den växande motsättningen mellan Gustav Adolfs änka, Maria Eleonora, och oxenstiernorna. Änkedrottningen stämplades av de senare som en ren hysterika och borde därför fråntas allt inflytande över sin dotter. Gyllenhielm gav prov på en betydligt större empati och var den ende bland förmyndarna som hade hennes förtroende. Även han ansåg dock att det bästa för Kristina var att hennes uppfostran lades i regeringens händer. Problemet fick en drastisk och för Gyllenhielms ambitioner negativ lösning när änkedrottningen flydde från Sverige.

Gyllenhielm älskade Kristina som sitt eget barn, enligt vad drottningen själv har berättat. Han bar henne ofta i sin famn och berättade för henne om släkten och inte minst om fadern Gustav Adolf, som han också burit på sina armar, och om dennes bravader under tidiga ungdomsår.

Typiska för Gyllenhielms engagemang och starka släktkänsla är också de nära kontakterna med halvsystern Katarina och hennes man, pfalzgreven Johan Kasimir. Efter Gustav Adolfs död blev dessa trängda åt sidan av oxenstiernorna, trots eller kanske snarare därför att pfalzgreven givit prov på en lysande administrativ duglighet och fått stort inflytande över rikets finansförvaltning.

En särskild omsorg ägnade riksamiralen deras barn och särskilt den äldste sonen, Karl Gustav (den blivande Karl X Gustav). Gyllenhielm såg tidigt ett äktenskap mellan drottning Kristina och kusinen Karl Gustav som en optimal lösning på den känsliga frågan om ett lämpligt giftermål för drottningen. När detta alternativ av skilda skäl bortföll, var han istället tidigt inne på tanken att Karl Gustav skulle ges arvsrätt till rikets tron, en lösning den ledande högadeln visserligen motsatte sig men som Kristina själv drev igenom vid den dramatiska riksdagen 1650.

Då hade hennes politiske mentor och gudfader redan avlidit. Men typiskt nog hade han i sitt testamente insatt Karl Gustav och dennes broder Adolf Johan som arvtagare till sitt friherrskap.

Till Gyllenhielms starka engagemang för Kristina, Karl Gustav, dennes syskon och föräldrar får läggas den hjälp som han gav ett par vasaättlingar vid sidan av. I samband med den misslyckade belägringen 1615 av den ryska staden Pskov på östra sidan av Pejpussjön hade Gustav II Adolf med större framgång lägrat Margareta Cabeliau, hustru till en holländsk ingenjörsofficer som också fanns på plats.

När kungen tvangs erkänna faderskapet till den son hon födde, var detta en affär av långt allvarligare slag än alla frillosöner som kungar och hertigar tidigare avlat. Kungen hade horat med en gift kvinna och borde enligt Mose lag dömas till döden. Detta gjorde man numera regelmässigt även för ”enfalt hor”, alltså om bara den ena kontrahenten var gift, låt vara att de felande regelmässigt benådades till höga böter av hovrätten.

Kungen hade verkligen givit sina undersåtar ett dåligt exempel. Ärkebiskopen rasade och lät kungaspolingen, nyss fyllda tjugo, veta vad han gick för. Men på vedertaget manér gjorde kungen vad han borde. Gustav, som sonen döpts till, blev väl omhändertagen. Men sedan kungen stupat blev det Gyllenhielms sak att hålla en faderlig hand även över denne ”halve Vase”. Gustav Gustavsson blev så småningom adlad af Wasaborg av sin halvsyster, drottning Kristina, och upphöjd till greve med ett grevskap i Finland. Men hans förhoppning att bli riksamiral efter sin farbror kom på skam.

Riksamiralens gudfaderliga hand kom tidigt att innesluta även en annan halvbrors barn, nämligen hertigen Karl Filips. Denne hade, tjugo år gammal, gift sig i hemlighet med en ung adelskvinna, Elisabet Ribbing. Mindre än ett år efter giftermålet dog hertigen under det svenska fälttåget i Livland, och kort därpå födde hustrun en dotter som också fick namnet Elisabet. Gyllenhielm och hans hustru Kristina Ribbing tog såväl änkan som dottern till sig, vilket egentligen var ganska självklart. Karl Filips änka var nämligen syster till Gyllenhielms hustru och dottern Elisabet faktiskt hans egen brorsdotter.

Så tonar han alltså fram, frillosonen och riksamiralen, som en ansvarskännande huvudman för resterna av Vasaätten, medan Sverige var på väg mot ställningen som en europeisk stormakt under faktisk ledning av en högadel som tycktes vilja överskugga kungahuset.

Detta ger förklaringen till att Gyllenhielm omkring 1640 tyckte sig skönja en högadlig sammansvärjning under ledning av den allt mäktigare oxenstiernska fraktionen för att tränga undan Vasaätten från tronen eller göra dess makt helt illusorisk. Han sökte samla krafter till motstånd och kontaktade bland andra sin gamle vapenbroder och affärskompanjon, riksmarsken Jakob De la Gardie, för att bilda en front mot dessa planer. Det hela tonades dock ned och när Kristina väl blivit myndig fanns många villiga krafter i hennes närhet för att motverka planerna – om de nu verkligen funnits i sinnevärlden.

Till de mer jordbundna inslagen i Gyllenhielms verksamhet hörde förvaltningen av hans omfattande jordagods och ett aktivt engagemang i tidens blomstrande bruksrörelse. En viss inskolning i det senare hade han fått av fadern. Både som hertig och kung hade denne verkligen främjat ett brett inflöde av tekniska innovationer och av kapital, vilket snabbt utvecklade den svenska bruksnäringen och initierade det stora manufakturindustriella genombrottet i början av stormaktstiden.

Gyllenhielm engagerade sig på många fronter i industriella företag, delvis tillsammans med Jakob De la Gardie. Detta intensiva engagemang i näringslivet stred mot vad som under tidigt 1600-tal ansågs vara adliga dygder och uppgifter. Men verkligheten gick här som så ofta inte alls i takt med normerna. I varje fall tillhör den högadlige riksmarsken och riksamiralen den krets som tidigt gjorde betydande industrikapitalistiska satsningar.

Till Gyllenhielms bruksgrundningar på 1620-talet hör ett par glasbruk i Småland och framför allt järnbruket i Huseby. Här inleddes snart en omfattande kanongjutning och en bred tillverkning av så kallade järnkakelugnar. Den senare fick sammantaget en enorm omfattning och fortsatte i närmare 250 år. En av de första ugnsmodellerna gjordes oerhört påkostad och formades till en storslagen hyllning av hans halvbror och beundrade hjältekonung, där mönster och figurer gav en rad associationer till antikens mytologi och biblisk historia.

En storslagen byggnation ingick i tidens högadliga statusmarkering. För Gyllenhielms del skedde den främsta satsningen på Karlberg, beläget på behagligt avstånd från 1600-talets växande huvudstad. Gyllenhielms Karlberg var dock inte fullt lika storslaget som det blev, när slottet förvärvats av en långt vräkigare herre, Magnus Gabriel De la Gardie.

Även på Sundbyholm, vackert beläget invid Mälaren norr om Eskilstuna, lät han bygga ett imponerande corps-de-logi. Här grundade han även en skola, öppen för gemene mans barn. Den uttalade målsättningen var att barnen skulle lära sig läsa, skriva och räkna – för att göra dem skickade ”att prisa Gud i församlingen med sånger och psalmer, såsom ock oeconomiam och hushållningen bättre förestå”.

Bredden i Gyllenhielms ambitioner och verksamhet kompletteras av hans teologiska engagemang och författarskap. Tveklöst var han en mycket boksynt man. Hans författarskap har redan antytts och fortsatte in i det sista. Bokstavligen på sin dödsbädd skrev han förordet till den fullständiga psaltaröversättningen med titeln Kung Davidz Psaltare.

Såväl samtid som eftervärld har bedömt Gyllenhielms insatser som krigare, ämbetsman och skriftställare på ett varierande sätt. Ambitionerna var väl stundtals större och bredare än förmågan. Här finns inslag som var både tidstypiska och mer originella. I varje fall är han den ende av alla kungliga frillobarn som också genom egen kraft och förmåga gjort en minnesvärd karriär på skilda fält.

I ett mycket bestämt avseende var Gyllenhielm inte alls lik sin fader. Han tycks ha saknat det hetsiga vasatemperament som inte minst utmärkte den koleriske fadern. Bilden är helt entydig i berättande källor, där Gyllenhielm tonar fram som en hedervärd och godsint ädling. Eller med den franske ambassadören Chanuts vinkling: ”Om det finns lutheranska helgon, är han bland de främsta.”

Omdömet vittnar om Chanuts förtrogenhet med riksamiralens livsåskådning, präglad av förhoppningen om Herrens nåd, av fängelseårens hårda prövningar och insikten om arvsynden. Eller för att till sist citera ett kort utdrag på knagglig knittel från hans självbiografi med den nätta titeln Nosce te ipsum eller kenn tigh sielff, thet är, huru en wälbetänkt christen menniskia påminner sig sitt eget ursprung, undflyr högmod och förödmiukar sigh altijd under Gudz alzmektige hand:

” Ty hjälper ej vem var min far,
Och icke modern som mig bar.
Adams kött och blod voro de,
Och jag är född i synd och ve.
Min moder mig i synd undfick,
Och själv jag sedan ont begick.”

Lars Tegelslagare

Publicerad i Populär Historia Länk

Tegelsten vid Sundbyholms slott, tillverkad hos Lars Tegelslagare och hans drängar vid tegelbruket på tegelbacken intill Norsvik.

Carl Carlson Gyllenhielm lät uppföra slottet år 1639. 132 000 mursten tillverkades och 95 läster (ca 175 ton) kalk brändes det året.

Tegelslagare

”För att manifestera tidpunkten för byggets igångsättande gör en skrivkunnig person – kanske byggherrens betrodde murmästare Hans Drissel eller hans tegelslagare – en inskription på en ännu fuktig tegelsten. Den stenen kom sedan att med sin text dold sitta inmurad i hjässan av ett källarvalv för att vid restaureringen drygt år 300 år senare av en händelse hittas och sålunda dokumentera valvets ålder”. Den har nu på nytt murats in i källaren med inskriften synlig.
Ur Sörmlandsbygden 1953 sidan 67-68.

Karta 1723

”Lantmätare Anders Mörns karta över Sundbyholms slott från 1723, visar hur de bägge byggnaderna, Gamla och Nya huset, ligger vid basen av den sandiga halvön ut i Målaren. Nr 2 på kartan visar ladugården. Nr 3 stora trädgården anlagd till kryddsängar och kålland. Nr 4 betecknar fruktträdgården”
Ur Sörmlandsbygden 1953 sidan 73.